Precis som med Miramos är kostymerna till kommande föreställningen Hannah Felicia, som har premiär den 29 oktober, skapade av designern Charlotte von Weissenberg. Vi frågade om hon ville dela med sig av några av sina egna tankar vad gäller arbetet med kostymen.

Charlotte von Weissenberg

Det här var andra gången som jag jobbade med en Spinnproduktion. Båda gångerna har det börjat med att jag träffat de medverkande i samband med ett av de första arbetstillfällena för projektet. Nu kunde inte koreografen Lára Stefánsdóttir vara med fysiskt, på grund av rådande omständigheter, men hon var med via datorn.

Min process går ut på att jag tittar på dansarna när de repeterar för att få en känsla av helheten, och se vilka rörelser som måste kunna utföras och vad som kan behöva speciell uppmärksamhet med tank på kostym. Dansarna och rullstolen är ibland som en enda varelse, ibland två och ibland tre. Eller så kan jag uppfatta det i alla fall. Båda kropparna skall vara bekväma i sina roller, men även rullstolen behöver beaktas så att t.ex. inget fastnar i hjulen.

”Systrar, krigare och att allt är ett” var de idéer som fanns när jag kom med i arbetet. En mjuk guldton hade Lára också som önskemål. Det visade sig att rent praktiskt är guldtyger inte så medgörliga som man hade kunnat hoppas och därför föll valet på ett lite mera ”hemligt” tyg som ändrar karaktär beroende på belysning. Under arbetets gång har alla fått komma med önskemål och synpunkter. För det är ju ett gemensamt projekt, och det är spännande att försöka förstå och tolka alla de idéer som bubblar fram.

Att dansarna trivs i kläderna är viktigt för mig. Det här gör att det rent praktiska arbetet med provningar är en stor del av jobbet. Det är speciellt viktigt när det gäller Felicia eftersom jag inte kan använda mig själv som referens. I och med det här lär jag mig så otroligt mycket! Jag vill gärna att allt blir perfekt direkt, men man får ta en sak i taget och jag väljer att börja med passformen.

Jag skissar inte direkt, det mesta av designprocessen sker i mitt huvud där alla idéer, både mina och andras, yr omkring och stöter på varandra. Oftast finns det redan från början några som är tydligare eller envisare än alla andra, och som blir ett magnetiskt centrum för resten. Fragment sugs antingen in i mitten eller slungas ut i rymden. Slutresultatet är en kompromiss – alltid – men det är inte i sig en dålig sak. Kompromiss betyder samarbete, att material och behov kommer överens, tid och budget, att vi som grupp har lyssnat på varandra och vuxit som människor.

Jag vill att man ska uppleva det som att Hannah och Felicia hör ihop men också är sina egna personligheter. Jag önskar att du ser människorna mer än kostymerna. Att helheten är både ren och enkel men också lite magisk.